Den här sidan har korrekturlästs

274

och evig rätt för kungar och tolken;
Naturen ler åt de stora ord,
och ärar blott kraft i snille och hjärta,
den bäste, säger hon, den är störst;
Naturen är
Guds leende anlet,
Guds egen skönhet i dödlig glans!
Hon strålar af vishet att leda oss,
dess eviga löje
säger … dödelige!
följen mig,
En himmel af skönhet jag är,
och nöjets himmel ler i min skönhet!

Men både heliga åsnor, tyranner och lärda vilja bränna honom och han blir bränd, medan naturen kvider!

Då utbrister skalden i ett ursinnighetsrop, han bönfaller Thor att få låna hans ljungeld för att »dessa galna världar härja». Men Thor ler och ska­ kar ljungelden så att en gnista far in i hans själ,

Och skalden slutar med ett utrop, att han har sett världen och att han kan le åt den, då han äger Thors gnista och harm.

Hvar och en »som glad kan le mot det eviga intet» ropar ett Hell! ty han kan förakta den värld, som ödet skapar.

Det är väl otvivelaktigt att denna utomordentligt djärva skapelse på ett eller annat vis hänger samman med processen mot Thorild. Om han också under själva fängelseperioden synes ha lugnat sig, så bära dock de därunder skrivna Engelbrektsångerna vittnesbörd om sin upphovsmans hat mot tyranni och kärlek till frihet. Där finnes i dikt II ett par strofer som direkt föra tanken till Harmen: