Thorilds Harmen är nu uppenbart direkt inspirerad av Goethes Prometheus. Däremot skulle jag icke hålla för troligt, att man här kan spåra något inflytande från Faustfragmentet av 1790 — inte ens A. W. Schlegel och Schiller kunna uppskatta denna fattning, som till att börja med var utan någon verkan.
Överensstämmelsen är av följande art. Thorild fann i Goethes titan en gudarnes geniale trotsare av samma slag som han själv kände sig vara på höjdpunkten av sin inspiration. Han överför därför figurens trots på sig själv och framställer en jag-figur utan någon förklädnad i kamp mot världen. Dikten blir genom detta grepp än mera subjektiv, men förlorar det tidlösa, som Prometheustypen äger. Dock nöjer han sig icke härmed — han fördelar den Goetheska diktens stämning på två gestalter, sig själv och Thor.
Thor får nämligen icke jämnställas med Zeus, ty asaguden är själv den väldigaste trotsaren, han vänder sig mot hela Valhall, som synes befinna sig vid branten av undergång, han kallar sig Harm, han är skaldens alter ego i förstorad och gigantisk skepnad. Thorild har med denna tolkning av Thor på samma gång givit en förklaring av det innersta som rörde sig hos honom själv, han, som redan i sitt namn vill symbolisera gudens flammande vrede. Medan Goethes dikt är en monolog, blir Thorilds en dialog mellan skald och Gud.
Jag har i det föregående fullständigt citerat den vises bekännelse — det är Thorilds panteism, som återfinnes här, och kanske har det aldrig lyckats honom att på ett så klart, kort och innehållsrikt sätt
