scenen i Faust II, men denna åter är (liksom andebesvärjelsen i Faust I) just influerad av Swedenborg.
Anmärkningsvärt är att Thorild övergivit Olympens gudavärld och i stället rör sig med Valhall. Det är det götiska draget som skymtar här, och som Blanck redan antytt i nämnda arbete, har Thorild stärkts i sin goticism av ytterligare studier i Rudbecks Atlantica under fängelsetiden. Valet av Thor har som sagt skett på grund av personliga sympatier, och han lämpar sig ju utmärkt till nordisk Sturm och Dranggud. Han spelar för övrigt i ordets egentliga mening rollen av deus ex machina, som med sin blixt blottar slöjorna för att visa det överallt rådande eländet.
Det förefaller mig uppenbart att Thorild vid sin skapan av denna trosbekännelse alldeles frångått sin eljest kvantitativa världsåskådning och starka optimism, som under hans ungdomsperiod tar sig så hänförda uttryck i bl. a. Passionerna och breven från samma epok. Ty den genomgående etiska uppfattningen i »Harmen» är den att det goda är något artskilt från det onda, vilket oavbrutet i skepnad av familjens och samhällets tyranner trampar till döds det goda och ädla. Detta visar hur skalden och tänkaren kan komma över från den ena ytterligheten till den andra. Rent psykologiskt skulle jag vilja förklara detta faktum på det viset, att när geniet finner sina ideal våldförda av verkligheten, piskar han ihjäl dem, men räddar åt sig sin undantagsställning som geni.[1] Det finns dock verkli-
- ↑ Även Thorilds store läromästare avskyr ju människor i allmänhet och deras skapelser, men är ändå övertygad om människans inneboende godhet.
