286
Jag såg —
Genom rasande Verldars töcken,
Längst borrt öfver Ärans skräckliga fällt —
Ett BERG af störtande klippor
Förlora sin spits i evig natt:
Högst syntes i trolldomsglans
Halftöpnad en Himel, och chorer
Af Cherubim och Seraphim
Och helgons skinande Kretsar:
Djupast i Bergets däld vrålande,
Med gny och quidan vräkte upp
En Afgrund blåröda lågor, i måln
Af gnistrig hvirflande rök, omkring
På svarta klippor djeflar sutto
Grinande villdt: uppöfver dem,
I afgrundens dystra dunkla,
Vidt blänkte af guld ett Tempel,
Där Åsnor gående upprätt med kronor
Skränade helig! helig! och gällt
Basuner stötte, och folken
Darrande kommo, buro fram guld,
Guld som var deras rena blod
Af mödan prässadt ut, och härdadt
I qualets glödande ugn: främst en
Af Templets åsnor höllt åt dem en kalk
Och af smulor ett fat, då alle
Alle skränade skräckeligen villdt
»Hvar droppe släcker ett helvete,
Och med hvar smula sväljen I
Tusende, tusende himlars frögd
Och desse himlars Gud, Amen!»
Näst ofvan Templet, i dess gulds
Milda sken, ljuft yrade Lärde,
Kastande tankfullt i rymden ut
Linier, cirklar, paraboler,
Ofantliga ord, magiska ljud, färgade bloss,
För att af evig grund oss visa
Lögnens och Våldets, heliga Åsnors
Och Tyranners Gudomliga Rätt.
