Den här sidan har korrekturlästs
287

»Hören! Hören!»
Från sin källa på en blomsterhöjd
Ropade högt en ädel Vis,
»Hören!
»NATUREN, är lefvande sanning,
»Är skönhets och nöjets enda lag,
»Och evig Rätt för kungar och folken;
»Naturen ler åt de stora ord,
»Och ärar blott kraft i snille och hjerta,
»Den bäste, säger hon, den är störst;
»Naturen är
»Guds leende anlet,
»Guds egen skönhet i dödelig glans!
»Hon strålar af vishet att leda oss;
»Dess eviga löje
»Säger .... dödlige!
»Följen mig,
»Er himel af skönhet jag är,
»Och nöjets himel ler i min skönhet.»
Bränn!
Bränn honom! Skräna
De heliga åsnor, tyranner och lärde:
Och bålet flammar mot himelens sky:
Naturens quidan
I dalarna höres,
Där oskuldens visa nöjens folk
Se de förfärliga lågor mot himlen,
Och gråta sin och naturens vänn …
THOR! THOR! jag skriade, starke THOR
Din magt, din ljungeld mig läna
Och stormarnes vilda raseri,
Att dessa galna Verldarna härja.
THOR log, och sade:
»Ej Ödet vill:
»Men du har sett Verlden
Han skakade ljungelden
Öfver mitt hufvud,
Och slog en gnista in i min själ,
Därpå for upp