genom att han i sin diktning så föga sysslar med kärleksproblemet — de få sidor där han så gör väga visserligen upp volymer av andra författare.
Den Byronska stilens egenheter och skaldens nyckfulla, språngaktiga kompositioner återfinnes i första delens versepilog — som icke heller tillhör värkets mest lyckade partier — starkast nog i skildringen av resan till och vistelsen i Monte Carlo. Motiven trängas här om plats, den Gamla Heliga avbryter reseskildringen med reflektionen om de efter guld giriga människorna; hela händelseförloppet har föga med hjältens utveckling att skaffa. Något som är typiskt för Childe Harolds komposition.
Från och med avdelningen »Hades» spårar man allt mindre Byrons inflytande; det är som om Heidenstam blir helt sig själv först nu och som om Löftet blott är en ouvertyr till hela eposet. Dock med ett undantag, Sardanapals gestalt.
För den unge Hans Alienus’ fantasi är ej blott Orientens utan hela mänsklighetens högsta kultur representerad av den i historien ryktbare Sardanapals gestalt, »det högsta mänskliga». Nu har ju Byron skrivit ett femakts-drama »Sardanapal», tillegnat ingen mindre än Goethe och i själva formen säkerligen inspirerat av Goethes antikiserande dra mer Tasso och Iphigenie. Ehuru givetvis båda skaldernas skildring av den orientaliske despoten gå tillbaka på en gemensam tradition, är det viktigt att han över huvud sysselsatt deras fantasi och hur de sett honom.
Byrons Sardanapal har icke så litet av sin diktares förening av stoicism och epikurism. Han förefaller fullkomligt likgiltig för sitt och sitt folks histo-
