24
riska öde, ehuru faran redan står på tröskeln till hans palats.
I feel a thousand mortal things about me,
but nothing godlike, — unless it may be
the follies of my species, and (that’s human)
to love and to be merciful, to pardon
the follies of my species, and (that’s human)
to be indulgent to my own.
Även möjligheten av en plötslig död kan icke rubba honom ur hans lugn.
Why let it come then unexpectedly
’midst joy and gentleness, and mirth and love;
so let me fall like the pluck’d rose! — far better
thus than be witter’d.
Men trots allt vill han odödlighet ehuru på eget vis.
Why, those few lines contain the history
of all things human: hear — »Sardanapalus,
the king, and son of Anacyndaraxes,
in one day built Anchialus and Tarsus.
Eat, drink, an love; the rest’s not worth a fillip».
Det rent mänskliga är således för honom det högsta, högre än förfädernas gudomliga traditioner.
När faran blir som störst, bemannar han sig som en hjälte och bestiger bålet i förvissning att med sin offerdöd nå till eftervärlden, följd av den varelse som älskar honom mest, slavinnan Myrrha.
Denna rent humanistiska uppfattning av den orientaliske epikuréen återfinna vi hos Heidenstams
