övermänniska Sardanapal, som i grund och botten avskyr krigets råheter och lever omgiven av en atmosfär av sinlighet och skönhet, dock ständigt oroad av tanken på en historisk odödlighet.
Jag har med dessa rader ingalunda velat säga att Heidenstam någonsin varit en efterbildare av Byron så som Paludan-Müller ofta nog är det; den svenske skalden och aristokraten fann blott i den engelske diktaren en frände — vilket ju även var fallet med Goethe — och när han gick att forma sitt stora epos, kunde han icke helt undandraga sig hans tjusningskraft. Båda skalder äro till slut barn av nord och söder och deras värk få därför ett så betydelsefullt inslag av den djuptgående tidsström, som man benämnt exotismen.
Han är ett barn av tvenne dödsfiender.
De slitas om hans själ med jättehänder
som sol och töcken brottas i en däld,
som öknens horder föra krig om källan
ty han är frukten av ett famntag mellan
en nordländsk enslighet och sydländsk eld.
Med dessa rader har diktaren givit oss en nyckel till sin hjältes väsen. Adam Homo är ju i främsta rummet en son av sitt land och skildras alltigenom med en förbluffande realism i nära förbindelse med danska människor och landskapsstämningar. Hans Hans Alienus är genom födseln förutbestämd att bli en internationell, en europeisk typ, vilket blir än mer framträdande till följd av hans tidiga flykt från hemmet. Egentligen är han inte särdeles svensk till sin naturell; hans medfödda svårmod är nog mer av germansk art. Snarast äro hans lättsinne och air
