livsglädjen sjunkit i sin grav, den tyske professorn »pilsnermannen» behärskar människorna, det fulas gud sitter i högsätet, intelligensen omhuldas, men hjärtat och själen vanvördas, reflektionen dödar den omedelbara gåvan att njuta livet sådant som det trä der oss tillmötes. Det är romanens ledmotiv, oavbrutet varierat, hela eposets utgångspunkt — den europeiska mänsklighetens förfulning och förflackning, med ett ord dess tillbakagång. Denna kritik av den västerländska människan, av hennes kultur och civilisation får stundom en visionär och profetisk prägel när det gäller att ställa det modärna Europas horoskop. Ingen kan i dag utan rörelse läsa de ord fader Paviani säger till Hans Alienus om det stundande Ragnarök. Antiken var mäniskosläktets blomstermånad, det första tidskedet har nått sin oktober, världsskymningen bryter in — — — —
Heidenstam har icke nöjt sig med att med ord och teser gå till storms mot mänsklighetens mekanisering, han har även skapat en gestalt som förkroppsligar och symboliserar själva förfulningsprocessen, den Gamla Heliga. Denna gåtfulla figur betyder givetvis vida mer, men otvivelaktigt är hon även menad som en avbild av samtiden. Så säger hon om sig själv:
Jag är det onda, ty jag är det fula.
Det synes mig nämligen som om författaren med detta likhetstecken mellan ont och fult — motsatsen blir då det goda och det sköna — vänder sig till en bestämd person. Jag erinrar om en berömd passus ur Strindbergs »Dikter» av år 1883, vilka ej blott på
