själva urproblem. Hans kärlek till den antika kulturen kan förklaras även så att han här förefann en dylik harmoni, som fick sitt högsta uttryck i den grekiska skulpturen, epiken och dramatiken. Hos orientalen återfann han denna harmoni som en rest av en svunnen härlighet, ehuru Heidenstam redan i Endymion siat om den gamla Orientens fullständiga förintelse genom Europa.
Det tycks dock ha blivit klart för Hans Alienus i lika hög grad som för hans upphovsman — det går väl an att här identifiera dem båda — att den antika och den orientaliska människan ej utan vidare kan återuppstå på Europas jord. Hans livslära har därför fått ett korollarium: Livets önskan är livets mål.
»— — — Det vi önska är vårt mål och kan aldrig upphöra att vara det. Eller skulle vi söka oss fram mot något, som vi icke önska? Vi veta icke med visshet om det önskade är upphinneligt, men vi höra redan de gamla uppställa den satsen, att lyckan måhända ligger i handlingen, varigenom vi närma oss vår önskan och icke i dess uppnående. — Det fins ingen grund att leva en enda dag, om den för oss bort från livets önskan.»
Vad varje människa längtar att famna, att nämna sitt eget, allt det som driver henne framåt, om av gott eller ont, det dunkla på botten av vårt väsen som stiger och strävar mot ljuset — det är livets önskan.
Själens riktning, vägen du beträder en ljus morgonstund, när lärkan stiger och den sista snön smälter vid dikesrenen, inbillningens fackla, som lyser din tanke och dina begär är livets innersta väsen. Viljan till målet, icke målet självt.
Nordiska essayer — 3
