Den här sidan har korrekturlästs
35

moral och lära om övermänniskan torde ha funnit en livlig genklang hos Hans Alienus’ skapare. Ty vad är slutligen allt detta tal om människan, om inbillningens suveränitet, om nydaningen i skönhetsbadet annat än en hänförd hyllning av personligheten? Bort med naturalismens predikan om människans jordbundenhet, om hennes hjordnatur, predestinerad av arv och miljö. Fri vare människan, konung i sitt rike — världsalltet i en resekoffert, som Hans Alienus’ gamle fader säger!

I stil med Sardanapal och Byrons hjältar är Hans Alienus fylld av ett häftigt begär efter att utföra en utomordentlig gärning, som skall föra hans namn till eftervärlden; redan här skymtar den ungdomens Alexanderdröm, som skulle få sitt monument i Karl den tolftes gestalt.

»Jag ville stå i en fjälldal och säga till mina följeslagare, då ett avlägset muller nådde oss: Det är Hans Alienus’ kanoner som dåna! Hellre vara Cola di Rienzis lik än namnlöshetens levande Hans Alienus!»

I annat sammanhang uttalar diktaren den förmodan, att ättlingarna av gamla furstehus äro de yppersta representanter för kulturen. Överallt försöker han spåra upp den stora människan, som med hjälp av sin inbillning och sin önskan efter det oupphinneliga lyfter sig över mängden och blir till en heros. I själva verket återfinna vi samma drift hos Byrons hjältar, vilka alla inta en undantagsställning och verka övermänskliga i sin demoniska skepnad.

Heidenstams hyllning av den fria inbillningskraften för honom direkt över till hans kärlek till Dio-