36
nysos, vilkens färd på jorden oförglömligt skildras i den dikt, som senare benämnes Tvillingbröderna. Redan i Nietzsches intressanta om ock mycket subjektiva värdering av den grekiska kulturen står ju lovprisan av Dionysos i förgrunden.
Den unge Hans Alienus lever i den tron, att han i Sardanapal skall finna målsmannen för det högsta mänskliga eller om man så vill det övermänskliga. Hans bemödanden att finna sig tillrätta med verkligheten, med artonhundratalets prosa och tankesjuka varelser ha misslyckats. Blott en människa har han träffat, som imponerar på honom och i någon mån motsvarar hans föreställning av det mänskliga, på ven i Rom, hos vilken skönhetsdriften förmedlad av renässansen ännu lever kvar med oförminskad kraft; men han är en fånge omgiven av fångar i sten, Vatikanens marmorslavar.
Fjärran från artonhundratalets glasögonsmänniskor måste Hans Alienus söka efter ett förkroppsligande av sina drömmar om inbillningsmänniskan, då framtiden blott syntes honom bringa mänskligheten ännu närmare undergången, han måste som en gång Dante med Vergilius till vägvisare stiga ned till underjordens skuggor.
Hela denna avdelning är utan gensägelse romanens djärvaste och mest överdådiga parti. Heidenstams sällsynta förmåga att på det mest sorglösa sätt skildra de mest otroliga händelser som vore det fråga om den naturligaste sak i världen firar i dessa praktfulla fresker ur världshistoriens älsta epoker lysande triumfer. Hur springer inte hans inbillnings flamma ut i rök och gnistor i samma ögonblick han lämnar verkligheten långt bakom sig och beträder den
