Den här sidan har korrekturlästs
39

Och ej nog härmed, Sardanapal grubblar, grubblar över sin odödlighet!

Så måste Hans Alienus vandra vidare på sin färd bland de skuggor, som leva blott på hans nåd. Det kan ju synas som om flera av legenderna och äventyren ur Hades’ värld föga ha med hjälten själv att skaffa och i stället bilda fristående skapelser. Man får dock ej glömma att han befinner sig i underjorden med en slagruta — vaxtavlan, som han erhållit vid tröskeln till underjorden och som har förmågan att utplåna varje skrift den där icke säger sanningen. Hans Alienus låter den ena bilden efter den andra rullas upp för sig som i ett jättepanorama blott för att pröva de uppträdande på deras åsikt om livets mening.

Det kan inte bestridas att han även här upplever den ena desillusionen efter den andra; även i underjorden lider man icke av något övermått av livsglädje, utan nöjer sig som t. ex. Pontius Pilatus med resignation och en samling sällsynta skor. För att roa sig själv och åstadkomma en smula omväxling ingriper han slutligen ånyo personligen i händelsernas gång, låter utropa sig till Cæsar, vikarierar ett par dagar för Vår Herre och skapar i överensstämmelse med sitt skönhetsideal en fullkomlig värld.

Av särskilt intresse är att följa hur Hans Alienus under umgänget med skuggorna långsamt förändrar sig, så att säga mognar till man och säger farväl åt sin ungdom. Om det i de olika roller av kejsare och Gud han spelar ännu ligger hans suveräna trots och tro på personlighetens makt, måhända omedelbart influerad av en Zarathustras fantasier (vilka hos sin