om den eviga rörelsen förenas på det mest ideala vis i dessa marmorslavar, som i sin uttrycksfullhet nästan tyckas ropa högt till oss.
Av besläktad art är den andra symbolen, Zeus Otricoli, som av den Gamla Heliga vid festen för människan ställes upp i nischen. Det mäktiga huvudet av Zeus Allfadren tillhör visserligen den antika skulpturens bästa tid; det föreställer guden på gränsen till ålderdomen, sublim i ansiktets majestät, men äger tillika vissa drag, uttryckande en stark inre rörelse.
Det högsta mänskliga finner Hans Alienus således hos orientalen i hans livsföring, hos antiken i dess konst och filosofi, hos högrenässansens störste mästare. Men han är ju ock en son av Norden — vad älskar han där? Själva jorden, hemgården, barndomsminnena, den gamle fadern, som i högre grad än Sardanapal förkroppsligar det högsta mänskliga.
Men eljes är det södern och forntiden, som fångat den nordiske grubblaren i sina garn. Hans Alienus blir därför en senfödd ättling av Goethe och romantikerna, för vilka Italiens hav och himmel voro blåare än annorstädes. För Heidenstam gällde det att i eposets form spränga den naturalistiska konstens jordbundenhet och härska fritt över världen. Men vad är diktarens kärlek till Södern, hans hjältes pilgrimsfärd i Hades annat än nordbons vikingalängtan mot främmande stränder? Vad är det annat än en form för universalism med exotiskt inslag, lusten att spränga svenskens och européens begränsning, ja att nå ut över tidens och rummets stängsel?
