tendomen. När man läser sådana ord om Kristus som dessa: »Länge skall jag hålla min hand på det jordiska, om det skall få styrka att vara sig själv» får man snarast intrycket att Heidenstam uppfattar Kristus’ makt ungefär som det apolliniska inslaget i livstråden. Även påven i sin harmoni och vishet har av antiken och kristendomen upptagit något gemensamt — det humana. Heidenstams roman tangerar således den sfär, inom vilken Rydbergs Den siste Athenaren rör sig.
VII.
Hans Alienus är ur stånd att leva med en krets av människor, ty man hyllar andra ideal än han. Efter vandringen i Hades’ skuggvärld är han bergtagen, mera fjärran från sin samtid än någonsin, en ensling, en »skuggornas like främmande allestädes, längtar dit där jag icke är», som det heter i de berömda stroferna före »Hemkomsten», nyckeln till Hans Alienus’ hela gåta.
Efter episoden med fadern sjunker han samman i sig själv ur stånd till något som helst värkligt arbete och utan intresse för sig själv eller någon annan, en skugga av sitt forna jag. Man kan med andra ord uttrycka det så, att han gjort bankrutt. Visserligen har han utvecklat och fördjupat sin njutningslära, men blott som en aning har det gått upp för honom att det som utgjorde en Cola di Rienzis storhet var viljans behärskning av sinneslivet och dess riktning mot ett sinligt begränsat mål. Inbillningens fackla slocknar i Hans Alienus’ händer, därför att han inte mäktat föra den mot samtidens hjär-
