att nå, men som man knappast väntat få se i form av livsleda hos glädjens apostel.
Men man får ej glömma att Hans Alienus trots sin apati och sina strandade drömskepp ända till dödsögonblicket håller sitt livskrav på skönhetens herravälde upprätt och att hans rent andliga typ står kvar obruten. Han är för övrigt icke ensam. I den engelska litteraturen uppträder en sådan skönhetsapostel som Walter Pater, för vilken Plato och Lionardo äro mänsklighetens högsta uppenbarelser, och hans esteticism får en utlöpare i Oskar Wildes dekadenta konst; i den franska litteraturen uppträder omkring sekelskiftet André Suarès, som med skarp kritik kämpar mot intellektualismens mekanisering av liv och dikt, emot rationalismen, filosofien, moralen, till hela sin typ en nordisk människa, och han följes av det unga Frankrike, som kan kallas det modärna. Även det unga Tysklands litteratur domineras av en förnyad kritik mot naturalism och en ensidig intellektualism. Hans Alienus har således ej levat förgäves.
VIII.
Överblickar man Hans Alienus’ hela strävan förstår man bättre att den Gamla Heliga måste bli hans motpol. Tack vare hennes underjordiska inflytande söndersmulas hans livsglädje och upplöser sig hans inbillning i irrbloss; hon dryper självanalysens gift så länge i hans öron, att han blir döv för livets önskan; hon är från hedenhös den livsförstörande kraften, som fräter den naiva människans lust att vara.
Onekligen erinrar hon i sin tvekamp om Hans Alie-
