Den här sidan har korrekturlästs

48

nus’ lycksalighet om Mefistofeles duell med Gud fader om Fausts salighet, och inte blott om Fausts utan över huvud om den tvekamp mellan ont och gott, mörker och ljus, som den germanska dikten älskar, djupt förankrad i en arisk dualism som den är. Hans Alienus’ tragik är att han trots sin strävan efter ögonblickets lycka och själens harmoni dukar under för sin egen artonhundratals människa och sätter sig att förklara livet i stället för att leva det. Det är med denna outrotliga böjelse den Gamle Heliga har räknat, och när han därför går ur tiden, tror hon sig ha fångat honom i sina snaror.

Som redan antytt har hon ej helt rätt till att triumfera. I sina avskedsord till livet förklarar Hans Alienus visserligen att människan i grund och botten är »en hamsig slarv», men strax härefter prisar han livet och tar en överblick av sin levnad.

Jag stiger, skuggor, till er stilla flod,
på vilkens strand jag satt så många dar
och stred min strid mot detta bleka blod,
som sjukt min samtid till mitt hjärta bar.
Med öppna armar jag mot livet gick,
och allt var mitt, som nu jag skall förlora.
Jag speglar sekler i ett ögonblick.
Jag vet ej jubel som har ord nog stora.
Jag kommer, upprymd, bländad, yr och het.
Jag lekt på ängen med de glada unga.
Jag gråtit mig till sömns i salighet.
Hör dån av dans … Hör Hades’ döttrar sjunga …
Min rygg är krökt, mitt finger lamt och stelt.
Men vad jag icke kan som fordom bära
på höjda händer att bedårad ära,
kan jag vid mina fötter krossa helt.

Han lyfter så huvudet som föreställer Zeus Otri-