Den här sidan har korrekturlästs
49

coli från nischen, dit det ställts av den Gamla Heliga, och faller ned död över bildens spillror.

Vem minnes ej Faustdiktens epilog? Även Faust tar fylld av aningar avsked av livet, medan en dyster kvinnoskepnad »Sorge» släcker ut hans ögons ljus, för att slutligen i sina sista ord prisa det sista värk han begynt, den stora dammbyggnaden som skall göra det möjligt för miljoner av människor att leva i fridfullt arbete och lycklig strävan — — —. Faust berusas till den grad av denna sköna framtidssyn att han slutligen brister ut i de ord Mefistofeles tåligt väntat på så många år:

Zum Augenblicke dürft’ ich sagen:
Verweile doch, du bist so schön!
Es kann die Spur von meinen Erdetagen
Nicht in Äonen untergehn. —
Im Vorgefühl von solchem hohen Glück
Geniess’ ich jetzt den högsten Augenblick.

Hur sällsamt är det ej, att medan Faust ännu i sista ögonblicket verksam för det allmänna bästa, oavbrutet har blicken riktad mot framtiden, går Hans Alienus’ längtan tillbaka mot barndomens ängar och Hades’ skuggvärld, att medan Faust stolt drömmer om sin odödlighet här nere på jorden, har Hans Alienus, som längtat efter det odödliga värket, intet annat att säga sig själv än att han speglar i graven sjunkna sekler. — — — Är det artonhundratalets facit?!

Att Hans Alienus i dödsögonblicket lyfter Zeushuvudet mellan sina händer är en symbolisk akt och betyder för honom det samma som synen för Faust: det högsta ögonblicket.


Nordiska essayer — 4