50
Medan Goethe låter Fausts kropp föras upp mot himlen, slutar den svenske skalden snart nog sin dikt. Hans Alienus tror ej på någon personlig odödlighet, utan delar den antika tron om skuggornas värld.
Innan diktaren slutar låter han ännu den siste av den grupp män, som församlat sig för att fira festen för människan tolka Hans Alienus’ öde med dessa sällsynt sköna rader:
Men är det huvud, som hans axlar bära
den människas, vars fest vi nu begå?
Det är en bruten mans, och liksom buret av
en ras, ett släkte, vilket levat ut,
en ört, som fåfängt suger jordens safter
sen blomstringstidens middagsstund är slut.
Är detta vissna huvud människans?
Än ögat, öppet halvt, tycks hålla kvar
en syn av ljus, en dröm måhända
om blåa fält, där flöjten leker klar
och gossen varm från strandens roddarskepp
hör havets plask kring fyllda fiskarnät
likt sorl av härarna runt Ilion.
Höll livet så det löfte som blev hans?
Är denne gubbes huvud människans?
Låt frågans svar förbli en hemlighet —
Med dessa ord fälles således öppet den dom över Hans Alienus att han strandat i sin strävan att utveckla sin människa till fullkomning och i enlighet med hans ovan citerade avskedsord får själva tiden nästan huvudskulden för hans ödes besegling. Ehuru omdömet måhända i det stora hela är riktigt, måste till slut dock än en gång erinras om att hjältens strävan att omfatta verkligheten allför mycket bär spår av en tillfällighetens nyck — det är blott några
