52
utkastet, det idealistiska hade börjat att kristallera sig i Jupitershuvudet och växte under arbetet med värket långt ut över det parti, som går tillbaka på självsyn. Själva den yttre formen blev därför mycket lösare än hos den naturalistiska berättelsen utan att egentligen beteckna en ny form — snarast motsvarar den hela det tvångslösa idéinnehåll och den fria livsföring, som hjälten eftersträvar.
Hans Alienus är en fanfar slungad ut i den annalkande sekelnatten från en riddarborgs torn. Ljudet av trumpetens diskant studsar tillbaka mot murens hårda tegel och förirrar sig in i borggården, där det dör bort. Det är en fanfar som än en gång ropar till oss alla: var ung och glad, se, livet är som ett mor gonhav, glittrande i sol och silver. Bred ut dina vingar och flyg innan natten kommer. Se, om du vill, om din inbillning vill, är jorden din, tag den och tryck den till din famn.
Hans Alienus är oss kär, där han vandrar bland oss i sin pilgrimskåpa, bakom vilken en Ahasverus’ oro ständigt klappar, han är oss kär, därför att han ville förlösa oss från oss själva, från vår sorg och tyngd, och därför ha också de änglar som förde Faust mot himlens vita och gyllene paradis även förlöst Hans Alienus — sjungande de odödliga orden »wer immer strebend sich bemüht, den können wir erlösen!«
När Heidenstam skrivit sin Hans Alienus till ända var han själv förlöst från hjältens gestalt, den sista ättlingen av ett släkte, som lutar mot sin grav. Hur det nu än var hade han diktat en saga om något helt annat, som på ett så sällsamt sätt erinrade om honom själv och hans längtan efter odödlighet.
