Den här sidan har korrekturlästs

66

öppenhet, enkelhet och älskvärdhet kommer till sin fulla rätt, när han är värd eller gäst — ettdera är han nästan alltid! Ingenstädes har man förstått att så hemtrevligt och grundligt fira de talrika svenska helgerna. Man började med att ägna Gud en timme, ty till dessa hems karaktäristik hör även deras lutherska fromhet, och fortsatte med att njuta alla de bordets härligheter, som under många veckor förberetts med nödig omsorg i kök och bakstuga. Verkar det inte som en symbol för hela hemtrevnaden och gästfriheten i Värmland, att den enda stekpanna som grävts upp ur svensk jord funnits i Värmland! (under järnålderns sista period). Under dessa bjudningar, improviserade eller arrangerade, har ungdomen roat sig med lekar, men helst med dans. Ännu levde här de olika dansformerna med de många turerna kvar, men efter alla dessa invecklade steg och graciösa bugningar följde den på en gång enklare och livligare svenska polskan. De äldre återigen satte sig ned vid borden för att med verklig passion agna sig åt ett eller annat kortspel, en högt älskad förströelse i dessa som i andra landamären. För att stödja det goda humöret bryggde och tömde man »bålar» med ett varmt, oftast sött innehåll.

Men man ägnade sig även åt ädlare, mera besjäla­de förströelser — åt musiken. Även härav frapperas man vid studiet av memoarlitteraturen — den musikaliska begåvningen och intresset för musik hos dessa människor har varit något högst ovanligt, och om också ingen betydande musiker är född inom Värmlands gränser (under senare skede tar Stockholm här ledningen), får man dock icke glömma att Geijer också kunnat bli en sådan, om icke en be-