förbisett en viktig omständighet. I »Till min hembygd» talar Tegnér ofta nog om fjäll; det är troligt att Ossian och den nyväckta smaken för fjällets skönhet även inspirerat honom härtill, men jag tror knappast att det är den primära orsaken. Värmlands berg mellan Byelven och Frykensjöarna å ena sidan och norska gränsen å den andra äro mellan 200 och 400 meter höga, norra Värmlands berg äro väl högre, ehuru jag saknar uppgifter därom, men de torde icke ha besökts av Tegnér. Nu menar det gängse svenska språkbruket av i dag med fjäll ett berg med evig snö. Men — det är en öppen fråga huru språkbruket på den tiden skiljde på berg och fjäll, och dessutom kallar bohuslänningen ännu i dag sina ej särdeles höga berg i norra Bohuslän för fjäll. Är det icke troligt, att detsamma ägt rum i Värmland? Ett ytterligare bevis härför vore Geijers versrad:
Med häftigt sinne på fjället jag språng
och såg i det vida hav.
(om också för denna skildring en föreställning om det norska landskapet har spelat in). Egendomligt är, att Geijer i sina Minnen menar att Värmland hör till den norrländska naturen, vilket ej är utan vidare riktigt.
Det är Wrangels förtjänst att i sin framställning i »Tegnérska släktminnen» utförligt ha ställt Tegnérs olika lyriska och episka dikter i förbindelse med naturintrycken från Näset och Rämen. Det må här blott erinras om hur man i Tegnérs tidigare dikter finner följande karaktäristiska särmärken, forsens fall, dunkla dalar, furan, klippans järn.
