Den här sidan har korrekturlästs

80

I en liten realistisk dikt av Geijer om Värmland finner man följande strof:

Här järnet bröt bygd och bryter det än,
på höjd och i dalar djupa.
I skogen går Trätäljas yxa igen,
och furor i strömmarna stupa.
Bland forsars dån, vid hamrarnas takt,
i lågande massugn, i gruvornas schakt,
där växa mest Värmelands skördar.

Vid skildringen av Frithiofs gård Framnäs skriver Tegnér:

Björkskog krönte de kullarnas topp, men på sluttande sidor
frodades gyllene korn och manshög vaggade rågen.
Sjöar, många i tal, sin spegel höllo för bergen,
höllo för skogarna opp, i vars djup höghornade elgar
hade sin kungliga gång och drucko av hundrade bäckar.
Men i dalarna vida omkring der bette i grönskan
hjordar med glänsande hull och med juver som längta till stävan.

Själva den yppiga skildringen av djur och boskap synes snarast härstamma från grekiska nejder, men ger icke naturskildringen en omedelbar bild av ett värmländskt landskap, kanske snarast hämtad från Rämens omgivningar? Ty icke är detta ett kustlandskap i Norge.

Hur står nu hjältetypen i Frithiofs saga i förbindelse med värmländsk kultur? Jag vet väl, att gränsen mellan värmländskt och svenskt icke låter sig draga så som den står på kartan. Men jag är övertygad om, att det värmländska kynnet är så starkt, att det väl går upp i det svenska som i en högre enhet men dock förmår bevara sin särprägel.