82
sin omgivning, hans frihetskänsla och självhävdelse äro lika utpräglade, och intet är honom förhatligare än de band med vilka man vill fjättra hans frihetsideal, vare sig de komma från den enskilde eller från samhället. I sin jublande visshet att vara en ung hjälte vill han erövra världen, en nordisk, en idealiserad Napoleon! Hade Frithiof intet annat älskat än bragden och äran, hade hans öde före eller senare blivit detsamma som Vikingens. Men Frithiof älskar Ingeborg, och allt vad han måste offra på kompromissens och försoningens altare är ett offer åt denna kärlek. Med andra ord — Frithiofs obändiga subjektivism begränsas och så att säga socialiseras av kärleken till den kvinna som var hans barndoms lekkamrat och av hans längtan att bo med henne under »sotad ås». — Det är kvinnan som väcker till nytt liv hans kärlek till hembygden, till det egna hemmet, till livets oförgängliga och konservativa värden, och därför har Frithiof även upptagit något av Odalbondens åskådning i sin person; här kom mer även tiden böjelse för känslans övermakt, för det s. k. sentimentala draget med i spelet, men djupast sett är det det lyriska elementet som kommer till orda, utan vilket ett modärnt epos ej är tänkbart. Intimast sammanhänger det med musiken, värmlänningens och även Tegnérs särskilda begåvning, om den också blott yttrar sig i språkets härligaste rytmer!
Frithiofs saga är i sin egenskap av epos framför allt en skildring av människors öden, även här på ett värdigt sett fortsättande den värmländska diktens traditioner. Vid sidan av hjälteparet träda de andra figurerna visserligen i bakgrunden, men äro så gott
