Den här sidan har korrekturlästs

88

ten», som sedermera blir den svenska episka formen framför alla andra och bland annat återkommer hos en Stockholmskildrare av äkta rang, August Blanche. Redan genom sin form har således Bellmans episkt-lyriska cykel blivit förebilden för de senare svenska berättande dikterna fram till Gösta Berlings saga och Karolinerna. För Selma Lagerlöf har den betytt än mera. De Fredmanska dikternas komposition är ju den att Fredman själv tänkes sjunga alla sånger, han berättar om sina upplevelser men försvinner oftast själv bakom sitt följe av dryckeskumpaner och nymfer; det går naturligtvis ej att identifiera Fredman med Bellman själv, skalden vill blott att vi skola betrakta hela denna värld med Fredmans ögon, denna Fredmanska värld som under sång och musik de­maskerar sig för våra ögon. Det tekniska greppet är ungefär detsamma som om Homeros skulle infört Achilles som rapsod och låtit honom besjunga sina egna och de andra hjältarnas bedrifter. Genom ett dylikt grepp får det Bellmanska eposet en enhet och en grundton i stämningen, som icke är lätt att nå med andra medel. Det är dock av intresse att undersöka huru andra episka skalder arrangera en förbindelse mellan verket och läsaren och huru de ge en förklaring till dess ursprung. Tegnér vänder sig i Frithiofs sagas inledningsdikt med ett »Du» till läsaren:

Såg Du de två i dagens ljus … etc. ……. och
Men såg Du dem i månens sken …… etc.

Det är ett tekniskt grepp, som här knappast är egnat att höja illusionen. Vid nedskrivandet av »Axel» begagnar han sig av ett annat medel: Han inför (i