de mest olika slag. Att själva tonen och manéren äro något finare beror på hjältarnas olika stånd och härkomst.
Kavaljererna och Fredmans följe — alla äro de smittade av den svenska livsglädjen, som under en kall himmel tar sig utbrott i ett slags genial galenskap, ett leben und leben lassen utan tanke på morgondagen, med stämningar av melankoli lika hastigt försvinnande som skyar på vårhimlen. Och alla besitta de den säregna svenska gåvan att kunna tolka sina känslor i musikens toner, var och en av dem trakterar ett instrument — vilken orkester skulle inte komma till stånd, om Fredmans lustiga musikanter och Ekebys muntra kavaljerer möttes för att spela en symfoni till den svenska Dionysos, till vårgudens lov och pris!
Enligt en viss åskådning skulle Bellman aldrig i verkligheten ha skådat sin Fredman; det vare därmed huru som helst — hans sånger äro byggda både på självsyn och på andras muntliga skildringar, på anekdoter och sägner, och därför liknar hans cyklar Gösta Berlings saga än mera till själva uppränningen.
Den innersta förklaringen till likheten är nog den att båda skalder till börden äro naiva människor, att deras djupsinne vilar i deras poetiskt omedelbara syn på livet, på naturen och omgivningen och ej i strävan efter någon slags tankebyggnad.
Det finns ännu en stor epiker som skrivit på svenskt språk och till hela sin struktur förblivit en dylik obruten och harmonisk naturmänniska, Runeberg. Även med tanke på Selma Lagerlöfs hela första bildningsgång måste nog det värmländska hemmets konservativa kynne tagas i räkning: hen-
