Den här sidan har korrekturlästs

92

nes födelseår ligger kort före utgivandet av Fänrik Ståls sägners andra del, och man torde ännu under några tiotal år ha omfattat Runebergs epos i Sverge med samma kärlek och beundran som på sin tid Frithiofs saga, vars gloria säkerligen heller icke ännu hunnit förblekna på den värmländska landsbygden. I förbigående må nämnas att även den finsk-svenske epikern är född vid ett stort vatten och att han räddade sig undan kulturen in i de tusen sjöarnas, skogarnas och myrarnas land. Av intresse är Runebergs försök att i prosans form behandla det mäktiga stoff som ur sång och natur trängde sig på honom, ett experiment med form och komposition som i förnyad styrka återkommer hos den värmländska skalden. Författarinnan har själv vittnat om huru hon vid brottningen med sitt stoff försökte efterbil­da Runebergs romanser. I Fänrik Ståls sägner är ju icke en person hjälten utan ett helt folk. I trots av de många figurerna blir intrycket dock så enhetligt, därför att bakgrunden är ett bestämt krig, där­ för att släktskapen mellan de skildrade typerna är uppenbar och hela stämningen buren av detta storslagna, naivt fosterländska patos som är Runebergs hemlighet. Redan före Fänrik Ståls sägner hade Runeberg inom en mer begränsad ram visat prov på sin mästerliga förmåga att förstå och skildra ett folkligt element, i Elgskyttarna, som på en gång är bonde- och hembygdsdikt. Sägnernas hjältar äro krigare, soldater och officerare och få tack vare sitt stånd redan något av detta kärva och anekdotiska över sig, som präglar Runebergs karaktäriseringskonst när den når högst. En stor del av kavaljererna är ävenledes krigsbussar, med den