86
Jag kan ej hjelpa det, flickor, täcka!
Jag, på sin höjd, blott för en kan räcka;
Men det var verkligen icke rätt,
Att så er fresta med mitt porträtt.
Jag bordt haft medömkan för de svaga,
Som aldrig kunnat min bild förjaga:
Den framstår ständigt, vid tårars ström,
I dagens tanke och nattens dröm.
J, arma, som jag har gifvit soten!
O, kunde också jag ge er boten!
Jag vill försöka. Djerft på mig sen!
Det är en tröst, om den ock är klen,
Ty man står lättare mot en fara,
Om vid dess åsyn man vänjes bara — — —
Här sitter jag då på understol,
Ett mål för kärliga blickars sol.
Här sitter jag. Mig i handen tagen
Och mig bekiken gudslånga dagen! — —
Nåväl! hvad sägen j om min bild?
Är ej min blick obeskrifligt mild?
Är pannans hvalf ej ett fridens tempel,
Der sjelfva skönheten tryckt sin stämpel?
Och munnen sedan, med sina fjun? — —
Om konstnärn gifvit mig en basun
Och satt i handen en liljestängel,
J säkert tagit mig för en — engel.
Hvad är all honung, som jorden har,
Mot mina leende läppars par?
Det vore något, att mig få klappa
Och kalla mig för: ”du lilla pappa!”
Men hvad är detta? J skriken ”fy!”
Och synens färdiga till att fly.
Jag hör er ropa, förskrämda, skygga:
”Hvad dessa ögonbryn äro stygga!
De kunna anstå en leopard,
Men ej en lekande, munter bard.
