92
4.
Storsinnade Alfons! jag mins den gången,
Då vreda hafvet våldsamt mot mig gick;
Bland våg och skär jag nära var förgången,
Men hamn, men räddning, utaf Dig jag fick.
Då gjorde jag en löftes-ed: — tag Sången,
Dig svors den då — tag den med vänlig blick!
En dag om Dig den högt skall våga sjunga
Hvad nu som aning dör på skaldens tunga.
5.
Väl är det skäl (om fred det nånsin blifver
Bland Christi folk, hans läras trogna vakt,
Och skepp och härar återta med ifver
Det rof, som Thracern fräck sig underlagt)
Väl är det skäl att då åt Dig man gifver
Till lands, till sjös, befälets högsta makt.
Du Gottfrids like, lyssna undertiden
Uppå min sång, och rusta Dig till striden!
6.
Re’n har det sjette årets sol upprunnit,
Se’n Christna hären drog till Österns strid:
Med storm Nicea, Antiochia vunnit
Med list den hade inom ringa tid:
Den sista staden ock försvaras hunnit
Mot skog af Perser, som höggs ner dervid.
Tortosa vanns; men tid, med regn i spåren,
Bröt in: man ger den plats, och väntar våren.
7.
Och vintern, som kom vapnens blanka rader
Att sorglöst hvila, vek alltre’n för Vår,
Då, från sin thron, den evige Allfader
(Den thronen högst i klara himlar står,
Så högt uppöfver stjernors myriader
Som Afgrund lågt inunder dessa går)
Då, från sin thron, han blicken nedåt vänder
Och i ett nu ser verldens alla länder.
