94
12.
Sök Gottfrid! sade Gud till engeln höga,
Och i mitt namn spörj honom, hvarför man
Med krigets fortgång skyndar nu så föga,
Hvi man Jerusalem ej frälsa kan?
Till råds han samle Drottarna; de tröga
Han mane på! — Vald är till höfding han
Här utaf mig, på jord snart vald af flera,
Hans likar förr, hans tjenare nu mera.
13.
Så talte han, och Gabriel sig reder
I hast att föra ut, hvad ålagdt var.
Sitt väsen, förr osynligt, han ombreder
Med luftig klädnad, skönjbar för en hvar:
En menskas blick, en menskas lemmar, leder,
Med himmelskt majestät försmält han har:
Halft barn, halft yngling, synes han till åren,
Och prydt med strålar har han ljusa håren.
14.
Han hvita vingar ses på skuldran sätta,
Som silfver skinande, med gyllne rand:
Med dem han klyfver vind och sky, och lätta
De bära honom öfver haf och land.
Så klädd, till låga jorden, mål for detta
Hans budskap, sänks ur skyn han efterhand.
Först öfver berget Libanon han svingar
Och dröjer, vägande på jemna vingar.
15.
Men när han snart Tortosas slätter röner
Midt under sig, han skjuter ner derpå. —
Ny sol gick opp: en del re'n östern kröner,
En större del göms än i böljor blå.
Och Gottfrid frambar sina morgonböner
— Hans fromma plägsed! — se! ur östern då,
I bredd med soln, i glans, som mer dock blänker,
Den ljusa engeln för hans blick sig sänker.
