99
32.
Den gamle tystnar. Nu hvad bröst väl blifver
För dig, du Andens gudalåga, lyckt?
Åt Eremitens mun du orden gifver,
I riddarenas bröst du in dem tryckt.
Du röjer hort all rotad, medfödd ifver
Till tvångfri makt, till sjelfvisk äras flygt,
Att Wilhelm, Welf, de främsta bland dem alla,
Nu med sitt val på Gottfrid genast falla.
33.
De andra stämde in. — Af honom bara
Må allt bero! Han må från denna dag
Krig, när han vill, mot hvem han vill, förklara,
Och åt de slagna föreskrifva lag!
Hans vapenbröder förr, nu skola vara
Hans tjenare, och lyda hans behag. —
Så afgjordt: ryktet flyger, högt att sprida
Det ut, från mun till mun, i hären vida.
34.
Han visar sig för tropparna. Den ära,
Hvartill han lyftes, syns han väl dem värd,
Och gladt sin hyllning de åt honom bära
Med krigar-jubel och med klang af svärd: —
Han, mildt alfvarlig, svarar på de kära,
De undergifna hjertans vördnadsgärd;
Och, på en vidsträckt slätt, dem alla bjuder
I morgon samlas, när trumpeten ljuder.
35.
De östra bergen Sol'n med purpur målar,
Nu, mer än vanligt, lysande och klar,
Då, med den nya dagens första strålar,
Hvar kämpe träder under sitt standar:
I bästa skrud han för sin Höfding prålar; —
Men Gottfrid sjelf midt bland dem stadnat har,
Och rytteri och fotfolk nu på heden
För honom tåga fram i slutna leden.
