4
hufvudstaden hör till ordningen för dagen. Detta allt ger uteslutande rätt att anses såsom häradets eller småstadens notablaste prydnad.
Med ifrågavarande damer var det dock något mera: de hade aldrig sjelfva sökt uppsvinga sig till ”lejoninnor”, utan det der hade gått så småningom. Blygsamheten vårdade de behag, som lekte omkring dem och tillmätte dem ett pris, hvilket de äfven i en större krets skulle vunnit. Ryktet för älskvärdhet och grace gällde i synnerhet den täcka Rosa; hvaremot Julia, den äldre systern, prisades för sitt mera mognade förstånd, och begge — för sin förmögenhet.
Hvad herrar fästmän beträffar, hade de åtminstone tre gemensamma meriter: ett manligt utseende, ett städadt skick och så pass egna tillgångar, att de ej behöfde söka en hustru för penningar. I många eller, kanske rättare, i alla andra fall afveko de från hvarandra, hvilket bäst synes af fortsättningen.
Alla menniskor sade — och då alla menniskor säga en sak, blir den trovärdig — att mer passande partier icke kunde tänkas. De unga sjelfva hyllade i synnerhet samma öfvertygelse, ty kärlekens ”fria-val” hade spelat hufvudrolen vid de ingångna förbindelserna. Också klappade sällan fyra lyckligare hjertan än deras, när om lördagseftermiddagarne de begge fästmännen skiljt sig från sina göromål i staden, för att på det vackra Hillinge tillbringa ett par dagar.
Det är under en af dessa aftnar, tvenne månader före den utsatta gemensamma bröllopsdagen, som vi se dem församlade under soltältet. Hastigheten i deras rörelser och värman på deras kinder visa att samtalet är ifrigt.
”Ja, så säga alla män, utan att ens tänka på vigten af sina ord”, yttrade den lifliga Rosa, under det hon lät sömmen nedsjunka på knät och gaf sin fästman, auditören Wilhelm L., ett lätt slag af den garn-docka, hon höll i handen.
”Icke alla, min englaflicka,” svarade Wilhelm och bemäktigade sig utan synnerligt motstånd den lilla straffande handen, ”icke alla, söta du! Jag till exempel — emedan
