110
Konungen (med mildare röst:) ”Hvad heter du?”
Fältväbeln gaf tillkänna sitt namn.
Konungen: ”Huru gammal är du?”
Fältväbeln: ”19 år, Ers Maj:t.”
Konungen: ”När kom du i tjenst?”
Fältväbeln: ”1777 blef jag, på mitt elfte år gammal, frivillig vid Östgötha hästfolk, och tjenstgjorde för nummer under mötet.”
Konungen (skämtsamt): ”Hur gick tjensten då?”
Fältväbeln (i samma ton): ”Bakfram, Ers Maj:t, ty hästen var gammal och öfvad.”
Gustat och Armfelt vexlade blickar; begge skrattade.
Konungen: ”Fortfar!”
Fältväbeln: ”Samma år blef jag Sergeant utan lön, vid Lifdragonerne i Finland; men fortsatte mina studier och började först göra tjenst vid stora lägret på Parolamalm 1783.”
Konungen (lifligt): ”Der jag bröt af min arm!”
Fältväbeln: ”Jag var den högst olyckliga händelsen helt nära.”
Konungen: ”Hvarföre har du begifvit dig från Finland och hit?”
Fältväbeln: ”Jag hade inga medel att ackordera till indelning, derföre tog jag afsked förlidet år och gick i Holländsk tjenst; men freden kom emellan, och jag sökte mig då in vid detta regemente, der jag nu är anställd.”
Konungen: ”Mvilken är din kompagnichef?”
Fältväbeln: ”Kapten L. G. Tersmeden.”
Konungen (skalkaktigt): ”Man är ju sträng?”
Fältväbeln: ”Ja, Ers Maj:t, och det visste jag innan jag sökte min plats. Han är en duglig officer.”
Konungen (med allvar): ”Aha! . . . . I din tanka äro således icke alla officerare duglige?”
Fältväbeln (efter något besinnande): ”Jo—o . . . . naturligtvis; eljest utnämnde Ers Maj:t dem väl icke till officerare.”
Konungen (storskrattar): Ha! ha! ha! (sedan han hvi-
