5
jag tillräckligt känner mig sjelf — kan med full och djup öfvertygelse försäkra att jag älskar dig mera än mitt eget jag, och att ingen tid, inga förhållanden, inga omständigheter kunna upptänkas, då min kärlek skulle svalna. Jag älskar gränslöst, ty jag älskar för både tid och evighet!”
Rosa log — ett förtjusande leende, hälften misstro, hälften vemod. Men landskamrer Leopold T., auditörens blifvande svåger, utbrast nästan kärft: ”Jag blir riktigt sjuk af att höra sådane galenskaper! Osvuret är bäst. Ingen kan svara för sitt hjerta under en mängd okända förhållanden. Jag är säker att jag håller Julia så kär som en man kan hafva sin tillkommande maka; men det hindrar mig likväl icke att tänka mig omständigheter, som kunna afkyla mina känslor. Om jag, för att begagna ett exempel, såge — hvad jag med Guds hjelp aldrig får se — att Julia fästade en för stor uppmärksamhet vid en annan mans hyllning, eller. . . .”
Längre hann icke Leopold i utvecklandet af sina argumenter. Julias lugna, klara blick träffade hans, på samma gång hennes läppar uttalade ett mildt ”tyst, tyst! Jag vill icke höra dig komma fram med sådane tankar!”
”Det var väl icke så alldeles allvar heller!” sade Leopold och kysste sin fästmös hand. ”Jag ville blott bevisa Wilhelm att han hade orätt att prata så der i vädret.”
”Och du har ingenting bevisat”, ifrade auditören, ”utom det att du sjelf har rätt goda anlag att i framtiden uppträda som den intressantaste svartsjuka äkta narr, åt hvilken en liberal man någonsin roat sig. För min del förklarar jag öppet att Rosa må fritt emottaga all den hyllning, som på ett honnett sätt erbjudes henne: jag är stolt öfver att äga en qvinna, som andra afundas mig.”
”Vi tänka nu, liksom oftast, fullkomligt olika”, återtog Leopold. Jag retas lika litet af de epiteter, du består mig, som af utsigten till en dylik afund öfver hvad som är min tillhörighet. Tvertom önskar jag så helt och hållet behålla min hustru för mig sjelf, att jag vore tillfreds, om hela den öfriga verlden icke skänkte henne en enda blick.”
