117
ne föll på den tanken att efterspana orsaken till brons upprifvande.
”Denna gången sluppo vi undan faran för godt köp” — yttrade Fältväbeln glädtigt till sina följeslagare, sedan de förlorat den siste af fiendens eftertrupp ur sigte — Det tycks vara ett förebud, som lofvar oss framgång.”
Det dröjde ej länge innan vägen på afstånd ånyo hvimlade af krigsfolk.
”Död och förbannelse! Allt är förfeladt!” — mumlade Fältväbeln vid sig sjelf, när truppen kom så nära, att man kunde urskilja anletsdragen. — Det är ju Prinsen af Nassau till fots i egen person, som går der bredvid Cbefen för regementet, med hvilken han så förtroligt samtalar.”
Så förhöll det sig ock i sjelfva verket, och det var Newskys regemente, som tågade fram.
Emedlertid skred ena bataljonen obekymrad förbi, utan att upptäcka bakhållet. Ryssarne hade ej sidopatruller, fastän deras fiende låg dem så nära på sjön och utan svårighet kunde landstiga. Men då trossen och krigsförnödenheterne skulle färdas öfver den illa lagade bron, brast axeln på en kärra. Medan en ny axel skulle insättas ställde eftertruppen gevären från sig, och manskapet gick på sidorna af vägen. En rysk soldat förirrade sig bland buskarna, upptäckte bakhållet och gjorde larm.
”Försöken att fly, kamrater! — ropade Fältväbeln till de sina — Det är nu icke att krusa med.”
Och de begåfvo sig hals öfver hufvud på flykten.
Det hade snögloppat på morgonstunden. Ryssarne hade derföre låsbetäckare på sina gevär. Det dröjde således innan de kunde skjuta. Slutligen aflossade de på vinst och förlust några skott, men sköto bom.
Fältväbeln, som förmodade att fienden skulle undersöka hvarest Svenskarne landstigit, drog, för att missleda honom, sig långt vester från stället der Kanonjollen låg. Vid en hafsvik, nära en by, påträffades en gammal båt, i hvilken fanns blott en åra. Fältväbeln och sex man
