120
Fältväbeln endast förteg namnet på Prinsen, som varit ströftågets hemliga föremål.
Efter en stund uppträdde Gustaf sjelf på däcket, uppvaktad af sin stab. Han höll till den lilla kommenderingen från galèren ett smickrande tal; berömde krigshärens tukt, nit och mod i allmänhet, sedan det jemförelsevis ringa antalet illvilliga orostiftare blifvit afsöndradt och hemskickadt; och slösade de utsöktaste loford på dem särskildt, som nyss, i ett vigtigt och frivilligt uppdrag, uthärdat oerhörda mödor och stundliga lifsfaror. Nu vinkade han Fältväbeln fram till sig och räckte honom med egen hand skådepenningen ”för tapperhet i fält”, hvilken Adjutanten af Flygeln Baron Hamilton genast, på Konungens befallning, fästade i ett blått vattradt band, på Fältväbelns bröst, medan andre Adjutanter tilldelade lika beskaffade utmärkelser åt de åtta soldaterne.
I detsamma hviskade Gustaf till Fältväbeln: ”jag vet att du är misslynt, för det att jag anställt förhör med ett par af ditt manskap och sålunda kontrollerat dina uppgifter. Så ofta som jag blifvit bedragen, bör det ej förundra dig att jag är misstänksam. Var nu vid godt mod; jag är nöjd med dig.”
Med hög röst tillade Konungen: ”Du har min nåd och skall icke bli glömd, var viss derpå. Farväl nu, tappre bussar!”
Och med en nådig åtbörd förafskedade han den lilla truppen, som, hänryckt, svarade med ett skallande: ”Gud bevare Konungen! Lefve Gustaf! hurra!”
Konungalöftet till Fältväbeln föll icke ur Gustafs minne och hölls i helgd äfven af hans närmaste efterträdare. Innan kort blef Officersfullmakt utfärdad för den käcke och frimodige ynglingen. Han lefver ännu (1843), grånad under vapen, med Majorstecknet på sin axelprydnad och Svärdsorden på sitt bröst, bredvid belöningspenningen i silfver, som der fästades af tjusare-konungen, hvars dyrkade bild den 80-årige Krigaren förvarar djupt ristad i sitt tacksamma hjerta.
