122
Den ena af de personer, som visade sig på trappan,
bar uniform och ordensband, hade framstående anletsdrag:
näsa af en örn, ögon af en falk, till färgen mörkbruna,
starka svarta ögonbryn och krusigt hår.
”Det är han!” hviskades halfhögt ur hopen, och tusen blickar fästades, forskande, på mannen med det söderländska utseendet. ”Nej, del är icke han” invändes dock genast; och på en gång vände sig alla ögon åt den andra personen, med sydliga, ehuru mindre starka drag. ”Icke han heller!” anmärktes straxt derefter. Åh, kors! då måste det vare den tredje; ty nu finnas ej flere att välja på.”
Och denne var det . . . . .
Hvem?
Den fordna Franska Republikanska Rhenarmèens frejdstore General en chef, Segraren vid Hohenlinden.
Ett mera nordiskt utseende har knappt vår tids svenskar, om man kanske undantager den mörka hyn, hvilken dock mot slutet af varma somrar ej är sällsynt att träffa äfven bland oss. En i form, höjd och bredd ganska vanlig panna, föga vittnande om snillets eld, men destomer om en bergfast jernviljas beslutsamhet; små dunkelblå ögon; en ganska stor näsa, med en knappt märklig böjning; en mun, fattig på uttryck, om man så vill, men desto rikare på vackra jemna tänder, af en bländande hvithet; kal hjessa, omgifven af en tunn krans grånadt hår; yfvigt grått kindskägg: men rakad öfverläpp; solbrända händer och ansigte; stark kroppsbyggnad; breda axlar; längden något öfver medelmåttan; lutande ställning, stora knäskålar och ganska krokiga knän, då han går: se der Hjeltens trogna bild, hvarken smickrad eller vanställd.
Med iakttagande af anständighet och snygghet kan ingens klädsel vara enklare, än General Moreaus den 3 Augusti 1813. Grön frack, med släta förgyllda knappar, hvit väst, ljusa casimirspantalonger, stöflar, rund, något
