125
vid andra bord, talades om det just då pågående kriget mellan Ryssland och Turkiet. F. d. Konungen spådde olyckor åt Profetens folk, äfven derföre, att Mahmud låtit raka bort Museimännens skägg, dem af Försynen gifvet till en prydnad. Härvid yttrade någon, med tonvigt, att om skägget befordrade framgång, borde en viss John Hall i Sverige göra stor lycka, emedan han i många år låtit sitt vexa. Fastän detta sades på tyska, blef f. d. Konungen ganska uppmärksam, fixerade skarpt den som talat, kände igen honom, vinkade honom till sig, frågade efter Hall, efter hans svåger Excellencen Grefve Claës Wachtmeister, efter svenskens ”vackra” syster och efter hans fader, som fått fullmakten på sitt embete af f. d. Konungen. Samtalet, som nu blef lifligt, förflyttades från det lilla bordet, der svensken blef slående medan f. d. Konungen satt, till en fönsterfördjupning. Hans sista reflexion gällde Grefve Rosenblad, hvars nit och verksamhet f. d. Konungen berömde, med tillägg: att ”den mannen vore brukbar för alla Regeringar.”
Öfverste Gustafsson var vid detta tillfälle klädd i blå bonjour och nankinsbyxor samt har långa röda mustacher. Intet ordenstecken syntes på hans rock. Han var i Leipzig särdeles afhållen för sitt fromma uppförande.
Ett offer för sitt okufliga hat till Napoleon, så länge Europa darrade för hans värja, försonades Öfverste Gustafsson af hans motgångar och blef hans vän efter slaget vid Leipzig. Med den ridderlighet, som låg i f. d. Konungens lynne, gaf han sjelf sin fordne fiende dessa förändrade tänkesätt tillkänna; förklarade honom vara den monark, öfver hvars uppförande Gustaf Adolf hade minst orsak att beklaga sig; begärde en fristad i Frankrike, — och erböd sig att blifva Napoleons Adjutant. Kejsaren svarade med försäkringar om högaktning, erkänsla och välönskningar, samt med ett afslag i smickrande ordalag. Napoleon har för efterverlden yppat bevekelsegrunden till detta afslag. Han ansåg nemligen, för sin egen äras skull, sig ej kunna erbjuda exkonungen af Sverige gästvänlighet med
