139
la hjordens anförare, som sedan han såg all undflykt afskuren, fnyste, stampade och sänkte det grenhorniga hufvudet, för att möta sina förföljare, upptäckte i detsamma emellan klipporna en brant klef. Med ett lätt språng, flög det sköna djuret hastigt från klippan ned på den branta stigen och ilade utföre. De öfriga djuren följde instinktlikt sin ledare, oeh just som jagtsällskapet hoppades att hafva vildbrådet kringrändt och i sitt våld, störtade hela den skygga skaran i täflande hast tvärtöfver dalen och försvann vid foten af Halleberg.
Så snart ynglingen sett detta, sprang han uppför klefven till ättestupan, derifrån han bäst kunde öfverse dalen och jagtsällskapets företag.
Snart såg han att damerna delade sin flock, en del qvarstannade på Hunneberg, men några ilade utför berget och kringspridde sig i dalen, dit äfven hundar och jagtbetjening medföljde. Det dröjde icke heller länge innan de flyende vildbrådens tillhåll blifvit upptäckt. Men så snart hundarna angrepo dem emellan hällarna vid Hallebergs fot, rusade skaran uppföre genom ett nytt, trångt klef, så att jagtens skådeplats nu förflyttades till höjden af Halleberg. De ridande måste emedlertid göra en omväg för att komma upp. En erfaren jägare anförde dem.
Sålunda såg ynglingen från sin upphöjda ståndpunkt den lilla ridande skaran ila söderut genom dalen, och han ansträngde sin synförmåga, for att noga urskilja och igenkänna de sköna jägarinnorna. Hans hjerta klappade högt, då han i den främsta igenkände Rikskanslerens äldsta dotter, som nu med en viss vildhet, med flammande kinder och det rika hårets lockar fladdrande under den befjädrade hatten, helt och hållet hade öfverlemnat sig åt jagtens hänförelse. Men så snart han igenkände henne, och emedan han förstod att endast de ifrigaste och således blott några få af sällskapet ämnade sig upp på Halleberg, drog han sig inåt den djupare skogen.
Fröken Karin var den ifrigaste jägarinnan. Den ty-
