141
tvenne år, som jag varit ute i Kriget, och jag såg ingen annan möjlighet att få aflägga mitt besök, än att begagna mig af ögonblickets ledighet och begära att få bli skickad i detta ärende.”
Rikskansleren smålog med ett uttryck af faderlig välvilja på de stolta dragen. ”Grefven hade varit lika välkommen i sina egna ärenden,” sade han. ”Jag skall emedlertid tacka Mans Maj:t, som gifvit mig ett nådigt vedermäle af sin vanliga nåd, då han tillåtit Grefven, ehuru under en förklädnad, som bäst förklaras af de oroliga och farliga tiderna, att besöka oss. Konungens befallningar äro också dubbelt kärkomna, då de frambäras genom sonen till en af mina bästa vänner.”
Grefven gjorde en artig helsning ocb såg sig derefter om, liksom han sökt någon. ”Då jagtpartiet blifvit slutadt,” yttrade han, ”hinna vi alltid att tala om konungens befallningar. De äro icke for ögonblicket af vigt, men de fordra enskildt och ostördt samtal. Vågar jag fråga huru furstinnan och fröknarna befinna sig?”
”Min gemål väntar oss vid Magnusberg”, återtog Rikskansleren. ”Ebba rider derborta, ser jag, men Karin har väl, som vanligt, skyndat främst på jaglen. Hon är säkert redan uppe på andra berget, dit hjortarna nyss togo flykten.”
”Tillåt mig då, Ers Excellens!” inföll grefven, ”att deltaga i jagten och skynda efter fröken. Jag har till både Ers Excellens och Furstinnan, men förnämligast till fröken Karin, helsningar från Gref Gustaf Adolf. Han bad mig sjelf framföra dem till hans syster. Jag skulle just önska att kunna öfverraska fröken dermed, om jag lyckades att träffa henne.”
Rikskansleren smålog och nickade sitt bifall, hvarefter Grefven, utan att söka någon hvila, ilade genom den sköna dalen upp till Halleberg, i de jagande damernas spår.
Fröken Karin hade under det till utseendet så obetydliga samtalet emellan Rikskanslern och Grefven, hvilket likväl för henne var vigtigare än hon anade, allt me-