144
alla ord, som do da så väl förstod, nu utplånade ur ditt minne?”
”Det finnes ingen annan lag för ett hjerta, som upprigtigt älskar, än kärlekens egen lag.” inföll han. ”Allt, hvad vi, i vår barnsliga okunnighet, talade om andra, högre lagar, var idel barnslighet. Den lag, som Gud sjelf nedlagt i menniskohjertat, är väl förmer än alla dessa menniskobud om ståndsskilnad, om rang och börd. Man bör alltid mer lyda Gud än menniskor.”
”Gustaf!” sade hon, på en gång stolt och bedjande: ”tala icke så! Förneka icke hvad vi förr, i ädlare stunder, så klart kände och insågo. Jag ville så gerna vara stolt att hafva kunnat älska dig både innerligt och rent, utan att hafva sårat någon pligt; och om du känner och tänker som jag, så tror jag att vi kunna hafva hemligheten af vår kärlek med och hos oss, såsom var lefnads skönaste minne.”
”Det vore ett minne, som blifvit köpt med alltför bittra försakelser,” återtog Gustaf. ”Ett sådant minne är ingalunda annat, än en oupphörligt tärande längtan. Det är grymmare än döden!”
”Du har orätt, tusen gånger orätt,” utbrast bon. ”Mins att vi nu känna hvarandras hjertan och utan förebråelse kunna tänka på hvarandra. Åtminstone jag, åt hvem helst min far må gifva mig, skall alltid tänka tillbaka på dig med kärlek och ömhet. Jag bar inga löften brutit, då jag uppfyller mina föräldrars befallning, och just för din skull, Gustaf, känner jag mig stark nog att uppfylla alla pligter som åligga mig. Du skall aldrig kunna säga, att din första kärlek gafs åt en ovärdig qvinna.”
Hennes ögon glänste af en högre känslas ingifvelser, och det förekom honom, som om en helt annan makt än den fordna kärleken talat ur hela hennes väsen. Men hon vann alltmera styrka öfver sig sjeif och ehuru orden voro ömma och milda, var hela hennes skick fast och bestämdt. Hon fattade utan tvekan hans hand.
