145
Han skyndade att hålla fast den erbjudna handen,
medan han, med en rörelse, hvari en viss känsla af
förtrytelse småningom smälte till en hög beundran af
hennes styrka, yttrade: ”Det var en tid, då fröken Karin icke
tvekade att luta sitt hjerta emot den obekante ynglingen,
som endast följt sin far i hennes fars hus af oskyldig
nyfikenhet, fast den kostade honom hans lugn.”
”Gustaf!” sade hon: ”den tiden är mig ännu oändligt kär att minnas. Jag glömmer aldrig, då din far, den store skalden, kom till oss med sin yngsta son vid handen och föreställde oss honom, på sitt vanliga glada och behagliga sätt. Du var då nitton år, och jag intogs genast af ditt öppna och oförställda väsende. Du var icke, som de andra unga herrarne i vårt hus, en krypande och smickrande narr. Derföre kom jag, då vi råkades i trädgården vid Magnusberg, emot dig utan förställning och omsvep. Jag såg att du älskade mig, och då jag visste, att jag icke behöfde frukta för ett så ädelt tänkesätt och ett så rent sinne, som ditt, tillstod jag också öppet, att du var mig kär. Jag tror icke, att jag felat med denna kärlek. Jag har tyckt oss båda vara lyckliga af de oskyldiga smekningar jag tillåtit dig: derföre fördömer mitt samvete dem icke. Jag har dock aldrig gifvit dig något löfte att tillhöra dig och blifva din, utan jag har tvärtom bedt och rådt dig att aldrig gifva eller taga något band af ed eller försäkran oss emellan, som endast skulle göra vår olycka i framtiden.”
”Jag förstår dig icke, ehuru klart du talar,” invände han. ”Du har lekt med mitt hjerta. Tror du, att en varmhjertad yngling, som blifvit försäkrad om din kärlek, kan med köld förlora ditt hjerta?”
”Men du förlorar ju icke mitt hjerta!” utbrast hon. ”Jag försäkrar dig heligt, att jag evigt skall älska dig, ty du är min första kärlek. Men min hand får du icke. Min hand tillhör mig icke sjelf. Öfver den befaller min far, och mitt stånd, och mångfaldiga andra förhållanden.
