149
het. Du har bedragit både mig och dig sjelf. Du älskar mig icke mera!”
”Gustaf!” ropade bon, förebrående, och ville rycka sig lös.
Men han höll henne ännu fast, och fortfor: ”Sådan var din kärlek, Karin! att du kunde upphöra att älska. Derföre vill jag nu säga dig: en sådan kärlek har jag både rätt och kraft att förakta. Du, furstedotter! du är icke värd mig, den store skalden Stjernhjelms son. Det är jag som står såsom domare inför dig. Du är min fånge. Du är i mitt våld.”
”Du gör mig orätt, Gustaf!” stammade hon bestört; ”du är ju min barndomsvän, min älskade. Var det alltid för mig!”
Han förde henne sakta några steg närmare stranden af Hallsjön. Den kolsvarta vattenspegeln, lik en ofantlig slipad agat, speglade dock himlens skiftande skyar på sin mörka botten. Fröken ryste tillbaka för anblicken af det sällsamma skådespelet.
Nu hördes vid stranden af det svarta vattnet hastigt ett hundskall. Den förskräckta skaran af hjortar hade blifvit drifven just ditåt. På en gång störtade sig hjortarna i vattnet och simmade tvärtöfver.
Då visade sig jägarne emellan träden. Karin ville slita sig lös.
”Fly, Gustaf!” hviskade hon. ”Låt ingen se dig!”
”Vill du att jag gömmer mig i det svarta djupet?” frågade han, ”O! hur gerna jag gjorde det, om du följde mig.”
Hon ryste. ”Pröfva mig icke nu mera, Gustaf!” bad hon. ”Faran är öfver oss. Dölj dig, om du icke vill både min och din olycka.”
”Och om just din och min olycka,” inföll han, ”skulle mera behaga mig just derför, att den är gemensam för oss båda?”
”Dölj dig, dölj dig!” ropade hon ångestfullt, och ville slita sig lös.
