11
stor är kärlekens makt. Han älskade henne mera än sitt lif: derföre kunde han icke lefva, sedan hon var död. Det der är naturligt. Jag förstår det väl”, tillade han med en varm blick på Rosa. ”Man älskar icke för en dag, ett år, nej — ända in i döden! Så är mitt valspråk.”
Hela sällskapet smålog på ett sätt, som förnärmade Wilhelms lättretliga känsla.
”Det är besynnerligt”, sade han ”att kärleken, det renaste och sublimaste af våra intryck, nu för tiden behandlas som en lek! Men må hvem som helst anse den så — jag för min del är stolt att veta det jag icke misskänner den bästa och ädlaste gåfva, som skaparen gifvit oss till försoning för lifvets vedervärdigheter.”
Ingen smålog mer åt auditörens varma försvar för den olycklige älskaren. Rosa tryckte vänligt hans hand, och ombytte samtalsämne.
Efter aftonmåltiden ville moster Ebba nödvändigt göra en promenad i trädgården. De unga följde henne; och brukspatronen visade, till herrar fästmäns stora förbindelse, nog takt att bjuda sin arm åt gumman, hvilken han snart ensam fick underhålla, då gångarnes knappa bredd gjorde passagen obeqväm för mer än ett par i sänder.
”Hvad tycker du om mina systerdöttrar, min kära Reinhold?” frågade den goda frun och stödde sig eftertryckligt mot sin unge slägtinges axel.
”Obeskrifligt mycket, tant lilla! Julia finner jag likväl något tyst: man kunde åtminstone önska henne mera lif. Hos Rosa deremot är allt förtjusande.”
”Ja ja, hon är en riktig sötunge! Och Julia vore nog lika munter, om icke den saken hade sina randiga skäl. Men jag skall säga dig hvad syster min anförtrott mig: ]o, att flickan icke törs prata så fritt som förr, i synnerhet med främmande karlar, emedan landskamrern, en genomhederlig och duglig karl annars, har den svagheten att vara litet jaloux. Han vill helst ha fästmön för sig sjelf, han!”
”Nå, han har väl icke så orätt deri! Men auditören tror jag icke är svartsjuk, trots allt skryt med ridderlig kärlek?