13
begge fästmännerna; men till deras förtret stannade moster Ebba och följaktligen äfven brukspatronen ännu qvar några dagar, den sednare synbart betagen af Rosas älskvärdt fängslande behag.
3.
Kort efter sedan de främmande lemnat Hillinge, började Julia en afton klaga öfver stark hufvudvärk och tyngd i ögonen. Med ängslig beställsamhet ordnade den förskräckta modren ett aflägset rum för sin älskade dotter och tillsade Rosa att flytta upp i andra våningen, ty sjelf och ensam ville hon sköta Julia, i händelse den fruktade sjukdomen skulle komma; och Rosa förbjöds på det strängaste all beröring med systerns rum.
Den stackars Julia låg hela natten i brinnande feber; och läkaren, som på morgonen tillkallades, förklarade bestämdt att det skulle bli kopporna. Professorskan skref en biljett till Leopold, och länge dröjde det ej innan han flög till Hillinge, för att trösta och uppmuntra sin lidande fästmö och hennes betryckta mor.
Men ännu skulle den sednares bekymmer ökas med en dubbel börda. Tvenne dagar, sedan Julia insjuknat, måste äfven Rosa, som i hemlighet och i trots af förbudet, besökt sin syster, äfven intaga sängen; och nu vandrade den arma modren i sitt hjertas djupa ångest från det ena sjukrummet till det andra. Ett nytt bud afsändes till staden med underrättelse för Wilhelm om hans fästmös vådliga tillstånd. Men det var först andra aftonen som auditören, blek och förstörd, anlände.
I salen mötte han Leopold med ett glas dekokt till Julia.
”Hur är det, hvad tror du?” frågade Wilhelm med en röst, som hörbart darrade. ”Går du in i hennes rum?”
”Det kan du väl begripa!” svarade landskamrern förtrytsamt. ”Hvad skulle jag väl göra här, om icke att trösta och lindra så mycket jag förmår.”
