14
”Ja, det är så, det — men om man har anlag
för smitta, finner jag just icke att det precist är rätt att
blottställa sig.”
Leopold log. Det var ej tvetydigt hvad han tänkte.
”Nå, hur är det med min älskade, min så outsägligt älskade Rosa? Ack, min gudomliga Rosa — jag kan icke afhålla mig från att besöka henne, det är min pligt, om det än kostade mitt lif. Jag nekar dock icke, bror Leopold, att jag har en natur, som olyckligtvis — — men, hennes koppor äro väl icke svåra ännu, hoppas jag?”
”Icke än: de äro ej utslagne en gång; men om några dagar lär hon väl komma att se ut som min stackars tåliga Julia.”
Wilhelm suckade djupt; likväl gick han att uppsöka professorskan, för att af henne begära hvad han säkerligen helst önskat att hon vägrat honom, nemligen tillåtelse att få besöka Rosa. Men mamma, som tyckte att han gifvit sig nog god tid, var litet kort om hufvudet och lät ett och annat ord undfalla sig om skryt med känslor, som endast lågo på läpparne. Auditoren var vid de moderliga snubborna tålamodet sjelf: han svarade icke ett enda ord, som vidare kunnat reta den allvarsamma frun; och det var endast stammande som han vågade sig fram med några ursäkter om maktpåliggande göromål och flere andra hinder.
”Det är nog!” afbröt professorskan buttert, ”Om det är din afsigt att se din fästmö, så följ med!”
Med långsamma steg gick Wilhelm upp för trappan. Hans hjerta var beklämdt, ty han måste inom sig i denna stund erkänna att kärleken visserligen är en skön och förträfflig sak, så länge den icke behöfver undergå några prof eller kräfver några offer, men att i dylika fall, synnerligast i sådane som det närvarande, känslornas öfversvall betydligt sjunker. Ännu kände han sig fast öfvertygad att han skulle sörja Rosa omätligt, om hon doge — åh, en sådan förlust måste göra honom vansin-
