17
ej hjelpas —- jag- skulle förakta mig: sjelf, om jag nu icke reste.”
Samma afton, medan han ännu stod under inflytelsen af den nya paroxysmen, kuskade han upp på Hillinge gård, i det ögonblick doktorn satte sig i sin trilla för att återvända till staden.
”Hur är det med min fästmö, herr doktor?” frågade Wilhelm häftigt.
”Illa, herr auditör!” svarade doktorn medlidsamt. ”Lifvet hoppas jag, med Guds hjelp, kunna rädda; men med hennes skönhet är det, tyvärr, för alltid förbi. Hon har de svåraste koppor, jag någonsin behandlat.”
Liksom betagen all förmåga att röra sig, satt Wilhelm blek qvar i giggen, länge sedan doktorn rest. Slutligen hördes Leopolds röst från ett fönster i andra våningen: ”Hvad tusan kommer åt dig, Wilhelm, skall du icke stiga ur?”
Utan att svara, förfogade sig den på sin lycka bedragne fästmannen sakta ned. Oupphörligt ljöd samma röst i hans öra: ”Med hennes skönhet är det för alltid förbi!”
Så snart han inkommit i det rum, der Leopold uppehöll sig, tog denne honom under armen och gick åt dörren till Rosas kammare. ”Bemanna dig, Wilhelm!” hviskade han. "Det är väl ruinen af din fästmös skönhet som du får se, men hur mycket annat äger du ej qvar! Wilhelm! du kan icke försvara den likgiltighet, du hittills visat; och såsom vän säger jag dig: godtgör den nu! Hon skall sätta värde derpå och kanske glömma den brist på öfverensstämmelse, som under en tid visat sig emellan dina ord och handlingar.”
”Jag skulle tro,” började Wilhelm . . .
”Jag skulle tro,” afbröt Leopold, och en flamma af förtrytelse gnistrade i hans blick, ”att det nu icke är tid för tomma undflykter!” Han öppnade dörren och sköt auditören in.
”Gud, min Gud!” utropade Wilhelm, häftigt skakad,
