20
stadighet. Förlåt, dyra Rosa, förlåt, om du förmår, den smärta, jag kanske förorsakar dig! Men bättre att skiljas nu, än att genomlefva ett belt lif tillsammans i ånger och bekymmer. Wilhelm L.”
”Ja — bättre att skiljas nu!” sade Rosa sakta, i det bon höll den återsända förlofningsringen mot sina ögon och kände en tår nedfalla på den. ”O, Wilhelm — så svag var du då, så utan fasthet din kärlek, så utan mening dina eder om evig tro! Har jag förlorat någonting? Nej, den man, som blott ägde förmåga att älska sjelfva skalet, och ej brydde sig om kärnan, är icke värd att den qvinna, han så lättsinnigt öfverger, egnar honom sin saknad. Denna tår må bli den sista!” Hon lade ringen i brefvet och inlåste det i sin sylåda. Sedan drog hon, utan en enda tveksam röreise, sin egen förlofningsring från fingret, vek ett papper och skref:
”Wilhelm! Din kärlek kunde ej bestå ett enda prof
— jag tackar dig att du så tidigt öppnade mina ögon!
Du har rätt: bättre att skiljas nu, än att genomlefva ett
helt långt lif i ånger och bekymmer. Farväl, Wilhelm!
Jag vill förlåta och söka till att glömma din lättsinnighet.
Rosa.”
Hon inneslöt ringen i bladet, och samma afton var det i sin ägares händer. Dagen derefter anträdde auditören en längre resa, i afsigt att förströ sitt sjukliga sinne och försöka återställa den jemnvigt i lynnet, hvilken helt och hållet blifvit störd genom den olyckliga upplösningen af hans förlofning.
5.
Sommaren hade flytt och hösten redan bortsopat sista spåren af dess friska, gröna fägring. De gulnade bladen lågo strödda öfver alla gångar i Hillinge vackra trädgård, och den var för närvarande lika tyst och öfvergifven som den för några månader sedan var praktfull och besökt. Blott en ensam person vandrade nu upp och ned mellan häckarne, under det den e som oftast lutade sig
