23
”Hvad ha vi för dato i dag, du?” frågade Wilhelm
sin uppassare.
”Den 20:de, herr auditör!”
”Hm, det är då i morgon!” mumlade Wilhelm och försjönk sedan i djupa tankar vid minnet af den flydda sällheten, hvilken han ej kunde undgå att jemfÖra med det närvarandes bedröfliga verklighet. ”Ja, nu är det förbi!” Han uppsteg och fattade tobakspipan, för att på de lätta blå moln, som uppstego ur den, bortblåsa de moln, hvilka den förflutna tiden qvarlemnat i hans sinne. Men det ville icke lyckas: de tunga molnen fortforo allljemt att hvälfva sig i samma kretsgång.
”Jag reser dit!” utbrast han, med ens beslutsam. ”Hvem vet, måhända kan jag vänja mig vid förstörelsen — det är ändå Rosa: hennes ögon, hennes leende, hennes milda, sköna stämma måste ännu vara desamma.” Underliga, veka känslor rörde sig omkring hans oroliga hjerta; han visste ej sjelf hvad han ville, mer än det att han ville dit. Huruvida Rosa skulle taga honom till nåder igen, var en sak, som icke togs i betraktande. Långsamt för hans otålighet smögo timmarne fram; den andra aftonen kom likväl. Wilhelm klädde sig omsorgsfullt, steg upp i sin gigg — och så bar det af utåt den gamla välbekanta vägen.
Alla fönster på Hillinge voro klart upplysta. Bordstudsaren i stora förmaket visade på tre qvart till sju. Gästerna stodo der redan samlade och rangerade i vanlig, formlig stelhet. Vid hörnet af kakelugnen hade Wilhelm fattat plats och utbytte några ord med unga brukspatronen.
Nu hostades i tamburen och hviskades i kabinettet. Dörrarne flögo upp, och brudparet trädde fram till kullerstolarne.
Leopolds utseende vittnade om lugn och belåtenhet. Hans ögon, i hvilka den renaste kärlek och frid strålade, vändes mot bruden; gästernas följde samma riktning, och mången liten suck qväfdes på halfva vägen, då en hvar bland husets vänner såg den härjning, som kopporna åstadkommit på Julias fordom så täcka ansigte; men när
