24
bruden såg upp, när hennes blick, i hvilken låg ett förklaradt uttryck af sällhet och den skönaste tacksamhet, mötte brudgummens, när på de ännu så vackra och friska läpparne ett leende sväfvade, hvilket innebar ett rikt löfte om tro och hopp — då suckade ingen mer: hvar och en kände med visshet att de själar, hvilka här gingo att förenas till ett gemensamt lif, hade uppfattat den höga andemeningen i de heliga orden: ”så varda de numera icke tu, utan ett!”
På Wilhelms kinder lågade ångrens och blygsel rodnad, då hans öga mötte det fröjdrika uttrycket i Leopoids. Vigselakten begynte; och Wilhelm, hvilken så länge som möjligt besparat sig den obehagliga känslan af första intrycket, sökte nu Rosa bland de unga tärnor, som omgåfvo bruden; och han var nära att uppgifva ett anskri af på en gång förskräckelse och glädje, då han såg henne stå der i hela sin lysande skönhet, mera retande än någonsin: icke det minsta spår af sjukdomen hade vanställt hennes fina och själfulla drag. Den stackars Wilhelm, som icke var fullt säker på huruvida han drömde eller verkligen var vaken, drog brukspatronen så häftigt i armen, att denne med låtsad förvåning vände sig om och litet spetsigt frågade hvad herr auditörn befallde.
Ceremonien var slut. Och medan gästerna lyckönskande trängde sig kring brudparet, störtade Wilhelm in i kabinettet, dit han sett Mosa ingå. Hon stod vid fönstret, och det var tydligt att hon väntade honom.
”Rosa, Rosa, min outsägligt älskade och tillbedda Rosa! Mvilka förskräckliga qval denna grymma lek kostat mig! Med dig, du engel, har jag dock nu återfunnit min himmel?” Han ville sluta henne till sitt hjerta, men hon sköt honom allvarsamt, fast mildt tillbaka.
”Icke så, "Wilhelm!” sade hon beslutsamt. ”Du har försakat mig, och emellan oss är det förbi — förbi för alltid.”
”Gud, hvad säger du, Rosa? Nej, det är icke möjligt — du har endast velat pröfva mig!”
